Det är en fråga som gäckat mänskligheten sedan begynnelsen. Religioner har försökt besvara den. Filosofer, författare och politiker har gett sina recept för att lösa gåtan. Många diskussioner i studentrum och längs promenadstråk har haft sin utgångspunkt i frågan. Kort sagt: mycken energi har lagts för att komma fram till en universalmetod i konsten att leva.
Själv har jag - för att använda en sliten klyscha - varit en sökare sedan jag blev medveten om min egen dödlighet. Inspirerande självbiografisk littertaur, festande, religiösa grubblerier, maratonträning, rock'n'roll och observation av människors drivkrafter är några av faserna jag genomgått för att försöka nå fram till svaret. Egentligen har alla dessa aktiviteter emanerat från min nyfikenhet och utvecklingstörst. I själva verket har min livsåskådning varit i princip konstant sedan jag under gymnasiet första gången hörde talas om Existensialismen.
"Existensen föregår essensen" skrev Jean-Paul Sartre och den manodepressive Sören Kierkegaard skrev om att "våga ta språnget". Vad menade de med det?
Jo, människan skiljer sig från t.ex. en gråsten genom att vara medveten om sin existens, så att hon kan överskrida det givna. Hon är inte endast resultatet av arv och miljö, utan hon kan förhålla sig till dessa och genom sina handlingar åtminstone delvis förneka deras inflytande på henne. Sartre kallar människan för ett vara-för-sig. Det enda som är nödvändigt för henne är valet: hon är menar Sartre dömd till frihet. Hon har således i motsats till tingen ingen given essens, utan hon skapar ständigt sin essens genom sina val och handlingar: existensen föregår essensen.
Vi skapar alltså oss själva. Med denna frihet följer ett ansvar - gentemot oss själva. Detta ansvar skapar enligt Sarte och Kierkegaard Ångest. Det är inte lätt att vara människa. Du föds ensam, lever i viss mån ensam och du dör ensam. Däremellan kommer du att möta andra människor som också lever sina egna liv, men ingen av dem är ansvariga för att lösa dina problem. Det kan bara du göra.
Denna filosofi har genomsyrat hela mitt vuxna liv. Trots det har jag sett mig själv och andra göra sitt bästa för att fly detta ansvar. Det är bekvämare att skylla ifrån sig. "Ingen förstår mig". "Vi hade så'n otur". "Ödet ville inte att jag skulle lyckas". Till och med när man har varit med om något bra, kan man uttrycka sig som att "det var meningen att jag skulle träffa min blivande man då".
Alternativet till en fri vilja skulle vara att NÅGOT annat skulle styra skeendena och att vi var passiva och försvarslösa marionetter i detta NÅGOTS föreställning. Skulle vi i sådana fall överhuvudtaget vara medvetna om att vi existerade?
Som sagt, du har en fri vilja. Det innebär att du styr över ditt eget liv, att du skapar dig själv. Det innebär också att du bär ansvar för ditt eget handlande. Det är klart att det inte alltid är lätt att välja när när man har mycket att välja mellan, för hur ska man veta att man väljer rätt? Jag tror dock att de flesta är överens om att det är att föredra framför att vårt handlingsutrymme skulle vara starkt begränsad.
Det som möjligen komplicerar betingelserna är att det inte bara är du som har denna fria vilja och detta ansvar. Alla andra har samma handlingsfrihet och alla andra vill också skapa sig själva. Ibland kommer deras intressen att kollidera med dina. "Helvetet är dom andra", för att tala med Jean-Paul Sartres ord. Samtidigt innebär en stor del av vår tillvaro att samsas med andra och dra nytta av andra. Det är i denna spänning, vi kan börja prata teorier om hur man utvecklar grupper och organisationer.
Här lades den filosofiska grundstenen. Kommande inlägg ska handla om att göra aktiva val.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar