För några månader sedan hade jag besök av min kusin, som jag inte hade träffat på ett tag. Samtalet inleddes (på grekiska) med att han naturligtvis frågade hur vi hade det. Eftersom mina barn var uppspelta svarade jag "Ja, du ser, vi springer och springer". Han skrattade och sa "Jaså, ni springer och springer och når inte fram". Även om översättningen inte helt fångar dubbeltydigheten i meningen, har jag burit med mig innebörden sedan dess.
Jag har de senaste 4 åren arbetat med coaching av personer och organisationer i förändring. Coaching bygger på att deltagaren är motiverad att nå sitt önskade läge. Coachens uppgift under samtalen är att plocka fram och hjälpa till att analysera vilka aktiviteter som ska leda deltagaren framåt i sin process. Sedan är det deltagarens ansvar att mellan mötena med coachen ta de steg som han har kommit överens med coachen är de lämpliga för att komma närmare målet.
När jag har coachat arbetssökande som har formulerat det önskade läget som "Jag vill ha ett jobb" är det naturligt att den överenskomna aktiviteten mellan mötena att de ska ta x antal kontakter utifrån sina förutsättningar. När vi sedan träffas för nästa möte, inleder jag med att fråga "Hur många kontakter har du tagit sedan sist?" Förvånansvärt ofta, har jag fått till svar "Jag har inte hunnit ta så många som jag velat". När jag följer upp och frågar vad de gjort istället, vet de oftast inte vart tiden tagit vägen.
Det är lätt att här raljera över deras passivitet och att peka ut dem som oförtjänta av att nå sina mål. Men om vi ska vara ärliga, tror jag att vi alla lite till mans kan känna igen oss i beteendet.
Vem har inte varit på kickoff eller konferens med företaget, där det diskuterats utifrån förutsättningen att det ska vara"högt i tak"och att "alla idéer är välkomna" och det ska var nystart och långsiktigt och det bubblas på och talas om att "arbetsgrupper ska jobba vidare med idéerna när vi kommer hem till kontoret".
Ett år senare på nästa konferens eller kick-off diskuteras samma frågor igen och inget har hänt för "vi har inte haft tid för att vi haft så mycket att göra".
Jag kan se tre förklaringar till detta fenomen:
1) Du fokuserar på att nuläget inte är önskat t.ex. "Jag vill inte vara arbetslös", "Jag vill sluta röka", men har svårare att föreställa dig och comitta dig till det önskade läget. Hur ska mitt nästa jobb se ut? Hur ser mitt liv ut när jag är rökfri? I många fall kan det till och med vara så att det önskade läget är framkallat av ett socialt tryck. Andra tycker att man ska arbeta och bidra till samhället, andra tycker att rökare är dåliga människor.
2) Du tror att det är socialt accepterat att ha så mycket att göra, att du inte hinner med allt du "egentligen" vill. Du låter viktig och kan samtidigt beklaga dig över det faktum att åtaganden, som andra har lastat på dig, hindrar dig från att engagera dig i Hem & Skola, att träna mer eller att nätverka med eventuella business kontakter.
3) Du låter dig distraheras av skeenden utanför dig själv. "Jag kan inte börja banta imorgon för på fredag ska jag gå på födelsedagskalas och de bjuder ju på så god mat". "Jag hinner inte dra i gång med renoveringen av staketet för jag är fullt upptagen med att ta hand om hushållet". En förändring - hur önskad du än tycker att den är - kräver arbete. Om du aldrig byggt ett staket tidigare, kanske du känner dig mer trygg i och van vid att ta hand om tvätten och stöka med disken.
Tiden är begränsad - både vår tid på jorden och timmarna på dygnet. Att leva i nuet och samtidigt ha en någorlunda långsiktig handlingsplan kan vara komplicerat. Konsekvensen av att hävda att du inte har tid att göra de aktiviteter som krävs för att få en förändring till stånd, är att du lägger på tid på saker du egentligen inte vill göra. Du trivs inte i det läge du befinner dig i, du får ångest av att du inte gör det som krävs för att förändra din situation och du når aldrig fram till det önskade läget. Så vem bär ansvaret för din lycka?
Allt måste gå tillbaka till DIN vilja. Vill du verkligen förändra din situation? Varför vill du förändra din situation? Om du inte kan svara ja på den första frågan och inte kan engagera dig för svaret på den andra frågan, kanske du har det bra som du har det. Är det då inte bättre att aktivt välja att stanna kvar i den situation du befinner dig i. Förändringar har inget självändamål - det finns ingen naturlag som säger att allt måste förändras - och du måste inte anpassa dig till andra för att de förändras. Du väljer själv hur den tid du har till förfogande ska ägnas åt olika aktiviteter. Om du inte vill städa, välj aktivt att låta bli, men då bär du ansvaret för det valet och de konsekvenser som det föranleder.
Lever jag då som jag lär? Nja, att prioritera och fokusera på uppgiften jag åtagit mig för stunden, har jag själv svårt för. Under tiden jag arbetat med bloggen, har jag valt att låta distraktioner från e-mail, Facebook och twitter bryta mitt koncentrerade skrivande. Dessutom har jag bytt bakgrundsmusik från Spotify några gånger och passat på att Googla efter texten till en låt jag tycker om. Eftersom det senaste inte ska få vara förgäves ska jag avsluta inlägget med några rader från Steve Forberts Responsibility:
I'm in such a hurry now
it starts to worry me
Stop an' smell the roses?
baby I can't hardly see
No, I aint forgotten just how good it all can be,
but I've got so much responsibility
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar