VÅGA UTMANA RÄDSLAN OCH LEV LIVET FULLT UT!

Denna veckas inlägg är inspirerat av att min gode vän psykologen och organisationskonsulten Martin Carlström föreslog att vi skulle attackera samma ämne ur våra respektive perspektiv. Hans text finner ni på Exceedo Ledarskap.

För några dagar sedan påminde jag min åttaårige son att han var tvungen att bestämma sig om han ville åka på nästa scoutläger eftersom sista anmälningsdag närmade sig.

"Nja, jag vet inte om jag vill följa med  den här gången", svarade han.

"Jaha, varför det? Du hade väl roligt förra året på Kompislägret?", frågade jag, varpå han drog en lång historia om de gåtor och mysterier de fick i uppgift att lösa på förra årets läger och hur han hade varit högst delaktig i att luska ut svaren. 

"Men det verkar ju som du hade riktigt skoj. Det kommer säkert bli bra i år också", sa jag.

"Ja, men det var nån som sa att man hade sett rävar i närheten av vår tältplats"

"Vem sa det?"

"Det var några killar, från en annan kår"

"Hade de sett rävar?"

"Nej, men de hade hört att det fanns rävar i närheten"

"Men jag är inte säker på att ni ska vara på samma ställe i år"

"Ja, men jag är lite rädd för att det ska komma rävar in i tältet"

Jag ville varken förminska eller förstora hans rädsla, så jag bemötte inte hans argument utan bad honom att tänka på saken till dagen därpå och sedan besluta om han ska anmäla sig till lägret. Efter betänketiden kom han fram till att han ska tacka nej.

Barn är bra på att erkänna att de är rädda. Däremot är min erfarenhet att, när de väl har lyckats definiera att reaktionen inför en situation är rädsla, är det svårt - ja, hart när omöjligt - att övertala dem till att agera trots rädslan. Då brukar inga rationella argument bita. 

Vår hjärna har två funktioner, att lösa problem och att varna för fara eller hot. När vi utsätts för något som vi upplever kan skada oss fysiskt eller socialt reagerar vi olika, beroende på hur komplex situationen är och hur stor kontroll som vi upplever att vi har över skeendet. De grundläggande reaktionerna är vrede, rädsla, mental blockering, analys av situationen eller tjusning.

De olika reaktionerna tar sig uttryck i olika beteenden. När vi blir rädda flyr vi, vi undviker faran. Rädsla kan övergå i panik, som yttrar sig i besinningslösa försök att utan hänsyn till något annat komma bort från faran eller hotet. När människor överväldigas av rädsla förlorar många helt förmågan att analysera situationen och handla rationellt.

När vi levde i naturen var rädslan ett hälsosamt filter som främjade vår överlevnad som art. Det kan tyckas vara klokare att fly när man ser en hungrig björn innan den ser dig än att utmana den och se vad som händer. Men i dagens moderna samhälle, är det inte många av oss som utsätter sig för den typen av reella faror på daglig basis. Det vi är rädda för är oftast situationer där vi tror att vi kan bli skadade socialt. Dessa kan delas in i två kategorier:

• Rädslan av att göra bort sig. I en undersökning har det visats att det vi svenskar tycker är mest obehagligt är att sjunga inför andra. Det förklarar varför en kyrka fylld av besökare, låter så svagt under psalmerna, trots att akustiken borde medföra motsatsen. De flesta som sjunger med, gör det nästan viskande. Vid middag-bjudningar sjunger vi - helst under inflytande av alkohol - på kommando av en toastmaster ur häften som är förberedda med ekivoka och burleska visor. Denna rädsla ger sig också uttryck i att inte vilja sticka ut vare sig vad gäller beteende eller utseende. För tänk vad som kan hända om du i "fel" kläder får feeling och reser dig och tar upp en spontan dans eftersom du blir så glad över det senaste insålda kunduppdraget!

• Rädslan av vad andra tycker om mig. "Helvetet är Dom Andra", sa Jean-Paul Sartre. Våra handlingar påverkar omgivningen.Vi blir både bekräftade och bedömda av andra. Regeln om att "de som tiger, de samtycker" låter bra, men oftast utgår vi från motsatsen. Eftersom vi generellt sett är dåliga på att ge feedback till varandra, verkar vi utgå från att utebliven beröm, är detsamma som tyst kritik eller - kanske ännu värre - apati. Och Gud förbjude om du inte blir älskad av alla!

Samtidigt beundrar vi oftast personer som vågar strunta i om de gör bort sig eller att anpassa sig efter andra. "Ah, du är för härlig", skriver vi som kommentar på Facebook om någon som berättat en pinsam historia om sig själv.

Vid den här typen av sociala "faror", tenderar vi att reagera genom att fly, vi undviker att göra handlingar som utsätter oss för risken att göra bort oss eller bli kritiserade. I mitt arbete som coach, har jag stött på arbetssökande klienter som säger sig vilja förändra sin situation, men som inte kan ta sig för att kontakta arbetsgivare för att inte löpa risken att få ett nej. Oftast kan de inte heller rationellt förklara den rädslan när vi definierat den tillsammans.

Vad som i själva verket händer när vi ger efter för den rädslan, är att vi gör passiva val. Vi blir passagerare, vi låter omständigheterna och omgivningen styra våra liv. Den danske existensialisten Søren Kierkegaard beskrev ångesten vi som människor ställs inför när vi förstår att vi har ansvar för att göra de val som skapar våra liv. Det gäller att ta språnget. ”Att våga är att förlora fotfästet en stund. Att inte våga är att förlora sig själv”. 

Det är naturligt att vara rädd för det okända. Du kan t.ex. inte veta vad andra tycker om dig, om du inte frågar. Om du tycker andras åsikt är viktig, behöver du ha information om vad de tycker är bra respektive mindre bra. När man som jag huvudsakligen arbetar med att utveckla och stötta andra människor, kan jag själv bara utvecklas om jag vågar ställa frågan "Vad tycker du att dagens samtal har gett dig?" och vid behov följa upp med "Är det något jag kan göra bättre?" Om jag undviker att ställa dessa frågor, tyder det på att jag antingen inte är intresserad av klientens åsikt eller är rädd för att få kritik. 

Det står inte i vår makt att ändra Dom Andra. Det enda vi kan kontrollera är vårt förhållningssätt till andra. Vill du leva livet fullt ut, måste du våga ta språnget in i det okända ibland. Det betyder inte att jag uppmanar dig till dumdristighet. Ju fler gånger du prövar något nytt, desto lättare kommer du ha att vara rationell när du möter okända situationer. De Aktiva Val du gör nu är ett träningsläger för framtiden. 

För några år sedan ansåg mig själv vara Världens Näst Räddaste Man (efter Olle Ljungström). Jag var rädd för att dö, rädd för höjder, rädd för att flyga, rädd för ormar, rädd för att bli generad, ja till och med rädd för själva rädslan osv. Det var så jag definierade mig själv. Jag började då träna på ett litet familjärt gym på hemorten. Uppmuntrad av personalen prövade jag olika gruppträningsformer. Jag var oftast den ende mannen, jag tillhörde de äldsta på passet och jag var alltid tyngst. I samband med samtal med gymmets PT, tyckte hon att det var dags för mig att definiera om mig själv. Hon gjorde mig uppmärksam på att jag visade tecken på mod, eftersom jag var så öppen för att pröva nytt. Det var första gången jag hade fått kopplat begreppet Mod till mig själv, vilket var ett uppvaknande för mig - det enda som hände av att jag gick på BodyBalance och exponerade min bristande vighet, var att jag fick träningsvärk. De andra deltagarna var fullt upptagna med sig själva, de hade inte tid för eller intresse av att skratta åt mig.

Så från och med det tillfället, har jag strävat efter att göra mig fri från min rädsla för omgivningens tyckanden. Det är inte det samma som att inte bry sig om vad andra tycker. I de allra flesta situationer - både privat och i näringslivet - är vi beroende av att det vi levererar, har en mottagare som blir nöjd. Men om detta ska jag återkomma i framtida inlägg.

Jag ska avsluta denna vecka med att hänvisa till den grekiske författaren Nikos Kazantzakis, på vars gravsten det står följande enkla, men geniala vers:

Jag hoppas ingenting

Jag fruktar ingenting

Jag är fri