ATT KLIVA FRAM SOM LEDARE

Det är omöjligt för en fotbollsintresserad utvecklingskonsult att skriva ett blogginlägg denna vecka utan att anknyta till den s.k. Bragden i Berlin.

Sällan har det så tydligt visats ett samband mellan idrott och ledarskapsfrågor.

Precis som så många andra satt jag och ondgjorde mig över det svaga svenska uppträdandet i första halvlek. De gula spelarna verkade inte veta hur fotboll fungerade, de såg rädda ut, de lät de vita spelarna leka med bollen själva utan att veta hur man hoppar in i leken och visar att man vill vara med, de stod hellre bredvid och tittade på när deras överlägsna motståndare lät bollen vandra runt som om den hade en magnet inmonterad som endast kunde dras till tyska fötter. När de gula fick bollen var passningarna i skrevhöjd så att de vita snabbt fick tillbaka den. Till och med den tyske målvakten var säkrare i passningsspelet än alla svenskarna.

Vid ställningen 4-0 bad jag min son gå och lägga sig för att inte lida av mardrömmar efter att ha bevittnat den massaker, som av allt att döma var på väg att slutföras. Som tur var tjatade han sig till sex minuter till vid TVn.

En halvtimme senare undrade vi vad som i hela världen hade hänt?

Hoppet börjar tändas när Zlatan nickar in 1-4. Han springer och hämtar bollen och springer mot mittlinjen. Utan ett ljudligt ord, talar hela hans kropp ett tydligt språk. "Kom igen grabbar, nu kör vi på!"

När vår högerback två minuter senare gör sitt andra landslagsmål i karriären, skulle man gissa att han skulle bli överlycklig. Reaktionen: han springer tillbaka till sin defensiva position. Även det tredje svenska målet följs av återhållsamma glädjeyttringar.

Först när vi är ikapp i tredje övertidsminuten, släpper alla hämningar och både spelare och tränare jublar som om det vunnit VM-guld.

Samtidigt har vi bevittnat att de vita helt plötsligt glömt bort hur fotboll funkar, att de har tappat förmågan att slå en passning, att magneten i bollen tappat sin tyska dragningskraft, att den tidigare så omutliga målvakten visar kvaliteter i klass med barnfotboll, att de blir så rädda att de lägger energin på att fördröja tiden så mycket som möjligt.

Så vad var det som hände?

Ingen aning. Sällan har väl analytiker varit så ärliga i att de inte heller hade en aning. Det antyds om lyckade byten som ändrade matchbilden, men det finns inget som säger att första halvlek skulle slutat annorlunda med en annan svensk startuppställning och det är inte heller säkert att det hade gått annorlunda med en annan svensk startinställning, men jag tror mer på det senare än det förra.

Jag vill uppehålla mig vid vår lagkaptens lysande ledaregenskaper:

1. Enligt vad som läckt ut från vad som sades i det omklädningsrummet i pausen, uttryckte Zlatan enbart en framåtblickande inställning. "Nu går vi ut och visar att vi kan!" Det finns ingen idé att älta att de andra är så bra, att vi blir utspelade och att vi gör en massa misstag. Det tjänar inget till och det går inte att göra något åt. Det enda vi kan påverka  är det som ligger framför oss.
2. När han efter sitt mål springer tillbaka med bollen till mittpunkten utan glädjeyttringar, sänder han ut en tydlig signal till sina medspelare att "Nu är vi på rätt väg" och till motståndarna att "Shit, dom har inte gett sig!". Han leder genom exempel och hans engagerade beteende smittar av sig till de andra i laget. Från den stunden tror laget på att de kan klara den omöjliga uppgiften.
3. När inhopparen Sana missar öppet mål när han får chansen vid sin första bollkontakt, väljer Zlatan att svälja frustrationen och krama om honom. Han sänder igen tydligt signalen att "Vi vågar misslyckas, därför kan vi vinna!" Istället för att bli knäckt är Sana inblandad i att försöka snurra upp sin motståndare precis innan det sista svenska målet.

För mig är detta tre bevis på ett exemplariskt ledarskap, som alla kan tillämpa oavsett om du ska leda dig själv, dina barn, dina adepter i en träningsgrupp eller dina medarbetare i din arbetsgrupp.

• Det som har hänt har redan hänt, men det som du vill ska hända kan bara du se till att det händer.
• Det är bra att prata, men det måsta följas av att du visar att brandtalet gäller även dig
• If you talk the talk, you've got to walk the walk!
• Alla kan göra misstag, men det viktigaste är vad vi lär oss av dem!
• Vi kan bara göra detta tillsammans!

Eftersom jag pratat både fotboll och ledarskapsfrågor saknas det bara rock'n'roll för att treenigheten ska bli komplett. Naturligtvis ska jag låta Bob Dylan få sista orden denna gång:

Give what I got until I got no more

I take what I get until I even the score

You know I love you and further more

When it is time to go you got an open door.

I can tell your fancy I can tell your plain

You give something up for ev'rything you gain

Since ev'ry pleasure's got an edge of pain

Pay for your ticket and don't complain.